Födelsesdagsbarnet. (uppdaterad)
och man ses inte som yngst i gänget längre utan mer "en i gänget"
Men jag grämer mig inte för det. Jag ska inte alls klaga. Men visst är det
roligt att få beröm för saker för att man är så "ung"
"ååh, du som är så ung, och så duktig" Haha!
Ja, vilken härlig dag!
Imorse vaknade jag av att Christoffer stod vid sängkanten,
han stod och tittade på mig och jag kände mig aningen iaktagen.
I hönderna hade han en bricka, med frukost, oboy och ett tänt ljus.
Och såklart en present ;)
Sömndrucken kollade jag på klockan. japp 05.30. Men jag kände mig såå lycklig!
Smörgåsarna hade Christoffer format som hjärtan, och gurkan på smögåsen var
också hjärtformad <3
Jag ska aldrig mer säga att han är oromantisk!
I present fick jag nått helt oväntat, kul (jag brukar alltid tjuvkika eller luska fram vad jag ska få)
Jag fick ett jättefint smyckeskrin!! Ett riktigt smyckeskrin. Av skinn.,
Och i låg såklart ett smycke! Fick ett fint halsband fårn SNÖ.
Gissa oma jag blev glad!? Tack Älskling.
Nu sitter jag här med ett leende på läpparna, och med kaffekoppen brevé mig.
Är inte livet underbart, ändå...?
<3
Det värsta som kunde hända har nu hänt. Mitt liv är ett helvete, aldrig får jag njuta.
Tack för presenten din jävel. Jag kommer alltid att hata dig för vad du gjort mot mig.
Hur kunde du???
Idag dog min "andra pappa" Björn. Nellies pappa. Han blev 37 år gammal. Det här är den värsta dagen i hela mitt liv.
Dagen har jag spenderat hos mormor. Med nära och kära. Vi har väl gråtit ikapp ungefär.
Livet är bra orättvist.
Hoppas du har det bättre där du är.
Din dotter föevigt.
Björn och Mamma
Nellie och Björn
Björn Arvidsson
*710828
R.i.p 090119
Ord kan inte beskriva den sorg jag känner. Hur kunde det hända? Så väntat, men ändå kom det som en chock.
En människa försvinner, helt plötsligt. Det ända man vet är vad man inte fick sagt, och det man kan leva med är vetskapen om att man aldrig, ALDRIG får se, höra, känna personen igen. Du finns i mitt minne för alltid. Du var en väldigt viktig person i mitt liv.
Varför.
Varför är livet så hårt?
Varför prövas jag?
Ska det aldrig vara nog?
Varför. Och varför idag?
Fasst egentligen spelar det ingen roll.
Aldrig mer ska jag "fira" en födelsedag.
Jag är tydligen inte ett barn längre, som ska glädjas över materiella ting.
Det finn ju nått man ska glädjas över, och det är livet och vad livet har gett oss.
Jag konfimerade aldrig mig. Och det är för att jag VET att gud inte finns.
För om han hade funnits.. Hade han inte gjort nått då?
För jag vet att jag inte är ensam i min srog. Och jag vet att det finns många som förlorat
sina barn,föräldrar och allt.
Men detta är min andra pappa.
Varför lixom? Varför..?
Min riktiga pappa. Christer. Han dog 97. Två dagar före min födelsedag.
Och nu är Bjrön borta. Som jag växt upp med. Frpn att jag var sex år gammal.
Han dog idag. På min 21 års dag.
åh jag skulle precis skriva att det var väldigt fint gjort av han men vad har hänt tjejen??::(
Grattis på födelsedagen, och det värmde att höra hur romantisk min son var..... Men det sista du skrev... vad har hänt???? kramar svärmor,svärfar.
Liane, jag tänker på dig, skrev lite till dig på min blogg.
Massa kramar Hillevi
Tänker på dig!
"Lilla gumman", jag VET precis hur du känner dig just nu! Varför ska livet vara så här? Tröstar dig med att ..Du klarar av detta med! Det vet jag. Jag finns här om du vill prata. Kram.
Uch! Kan inte sätta mig in i den sorgen du känner men jag kan förstå att du är ledsen. Dina pappor finns med dig vart du än går ändå och dom slutar aldrig älska dig.
Tänker på dig.
Har inte kunnat gråta förrän jag läste vad du skrivit har inte tittat på alla mina kort på Björn....har inte orkat. såg dina nu...jag saknar den Björn som jag känner.Han var min bästa kompis när jag var ca 14år, han fanns alltid där när jag behövde någon. både du o jag vet ju hur det är att växa upp i en familj med missbruk det var faktiskt Björn som hjälpte mig då... tänk vad syniskt livet är endå.. kram gumman
Jag beklagar din sorg. Jag kan inte säg att jag förstår dig då jag själv har förlorat min pappa, för din sorg är din sorg.. den värsta som finns för just dig. Det enda jag kan säg är att du ska omringa dig med dina nära och kära, ta en dag i taget och lev som att morgondagen inte finns. Älska som om du aldrig blivit sårad. Vissa dagar kommer vara jobbigare än andra, men du klarar det. Alla gör vi det. Tro inte på dem som säger att du kommer komma över det, det gör man aldrig. Man måste lära sig leva med det, och leva med att vissa dagar måste man gråta ut som om man aldrig har gråtit förr.. Jag hoppas att din familj tar er igenom detta tillsammans på ett bra sätt, och finns för varandra. Det är det viktigaste. Att stödja varandra. Det är okej att gråta, även att vara arg.. men även att sakna. Du måste få bearbeta det du känner på ditt eget sätt, som passar dig bäst. Tänker på dig och din familj.
