Ny dag. Ny sorg.
Men jag vet inte. Igår kväll somnade jag direkt när jag slöt ögonen.
Men hela morgonen har jag legat i sängen, vridigt mig och suckat. Tänk för mycket.
Att vakna.. Dagen efter att ha fått ett sånt chockbesked är tufft. För att vakna igen,
på morgonen är att upprepa allting.. För är det verkligen sant? Är Björn död?
Just nu könner jag mig bara tom. Tänket på sista gången vi sågs.
Det var på Harrys.. Förra lördagen. Han presenterade mig för en vän,
-"detta är Liane min äldsta tös"
Att han ens var på Harrys gjorde mig chockad.. Vafan gjorde han där?
Jag vill aldrig mer till Harrys bestämde jagh mig för, så i helgen gick jag till Zätas istället...
Att träffa på Björn på stan och så gjorde mig alltid.. Lite.. Nervös.
Aldrig vet man hur han skulle vara om man gick fram och pratade.
För påverkad av sin sczhitsofreni-medicin.. Eller hade han aksnke tagit nått upptill. Amfetamin?
Man visste aldrig. Och med tiden kunde jag inte ens avgör "vad" han hade tagit eller "om" han ens hade tagit nått.
Han var så avdomnad av sin sjukdom, Sina röster. Sin psykos. Sina mediciner.
'Han var mycket sjuk. MEN samtidigt.. Normal. För mig. För jag minns den Björn som var frisk.
Som inte var konstig och tittade bort och fladdrade med gögonen för att "lyssna vad dom säger"
Han har varit normal. Det är SÅ vitkigt för mig att poängtera.
Så vitkigt.
För det är DEN Björn vi alla sörjer.
Han flyttade ifrån oss när jag var runt 14-15 ungefär. Då hade han varit sjuk ett tag,
och för de tog han mycket tabletter. På egen hand, egenbestämmda doser. :S
Så det funkade ju inte riktigt attt ha han boende hemma hos oss.
Han flyttade och allt kapsejsade. SOm ett skepp som skönk.
Mamma blev utbränd och depreimerad och började, även hon, att exprimentera
med diverse tabletter. Och ja, senare morfin och heroin.
Men jag får vara glad vad livet ändå har gett mig. En mamma tillbaka.
Hon finns.
Ja, usch jag vet inte vad jag skriver. Fingrarna bara flyger över tangenterna.
Jag är en sån människa. Alla ska veta, jag måste säga det tusen gågner om dagen.-
För jag fattar inte annars.
Jobbigt blir det på jobbet idag. Hur ska jag säg när alla frågar om min födelsedag var bra?
HUR ska jag säga, VAD ska jag säg?
eum, den va la bra.. förutom en liten detalj...Hm, nej-
jag tillbringade dagen på köksmattan, gråtande och skrikande..
Eller vadå? jag fattar ingenting.
Idag är ögonen så svullna så det känns tungt at ha dom öppna.
Tack alla för erat stöd. Jag blir väldigt tacksam av alla omtänksamma mejl jag får.
Tack.
Är det någon som har förlorat en närstående. En förälder? ¨
Vet någon hur ONT det gör??
Det känns inte så. Det känns som att jag är ensammast i världen.
´Jag vet att jag har mina vänner, som gör sitt bästa, och dom lyssnar och skriver
alla så rätt saker,s om får mig att må lite bättre. Och jag kan prata md Rebecka,
fasst hon inte har mist nån. För hon fattar. Ändå. På något sätt.
Däför är hon min bästa vän.
Nähä. Dags att sminka sig snart.. Dra på masken ovh förberefda sig mentalt inför eftrmiddagen.
Ska ringa mormor snart med. Och höra om det är någon visning av honom..
Man vill ju gärna få ta ett avsked.
Ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan, och
Förstånd att inse skillnaden
En lycklig dag
I lördags firade vi min födelsedag istället. Det var en rolig kväll.
tack alla. Från och med nu är 17 januari min födelsedag istället.
Huha, inte gått så många timmar sedan jag vaknade. Men det känns som att dagen idag också blir en lång dag.
Bosse, min psykolog ringde mig innan. Skönt. Han säger så bra saker.
Jag frågade vad jag skulle säga på jobbet, å han tyckte att jag kunde säga vad som hänt till dom jag är personliga med, och till dom andra säger jag bara att det skett ett dödsfall i familjen.
Peace of cake ju!
Känner inte dig men har följt din blogg ett tag...Mina tankar går till dig
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Alltid.
Jag tänker på dig och Nellie hela tiden, jag är verkligen jätteledsen för eran skull. Önskar att det fanns något jag kunde göra för att ni skulle må lite bättre. Vi finns alltid här för dig Liane!
Tusen kramar från oss
Hej Liane!
Jag vet inte hur du känner nu, men jag kommer ihåg att det var ett virrvarr av känslor och tomhet.
Det känns som om du än en gång prövas, på precis samma sätt som med din pappa. Jag önskar de fanns något att säga som kunde trolla bort det som gör ont, det kan ingen, ingen mer än tiden, och det vet du! Jag förstår att du kanske känner att du behöver vara stark nu, men tillåt dig att va de där lilla barnet, som inte är stark hela tiden . Jag hoppas du har lite kraft kvar att vara det! Jag tror Christoffer hjälper dig!
Kramar från Faster Ann.
Hej Liane!
Vet inte hur du känner just nu, men jag kommer ihåg att det var ett virrvarr av känslor. Jag önskar jag kunde säga något som trollade bort det som gör ont, det kan jag inte, det kan ingen, mer än tiden, och det vet du! Det känns som om du prövas än en gång, precis på samma sätt som med din pappa!
Jag förstår att du, än en gång känner att det är du som ska vara stark, men jag hoppas du har lite kraft kvar att vara liten och få tröst, jag tror tror att Christoffer hjälper dig med det.
Tänker på din syster som har en tung tid framför sig.
Kramar från faster Ann
Söta, fina du..
Usch, detta är så jävla orättvist Liane... Sitter här å läser din blogg från Sevilla och jag vet inte vad jag ska säga. Allt du gått igenom. Du fixar detta, det vet jag. Men fy fan vad världen är orättvis. Tur att du har en sån fin kille.
Tänker på dej!
/johanna
